En klapp fylld av goda villkor

Det var en kall och stjärnklar afton och bilen gnisslade argt över kylan när distriktssköterskan rullade ut från kommunens trista kontorsbyggnad där personalstyrkan nyss suttit och beklagat sig över hur usel lönerevisionen varit under året. Det var många som hade det extra svårt i år med höga mat- och elpriser, särskilt de som var ensamstående. Bemanningen var slimmad men haltade runt tack vare att pensionerade sjuksköterskor behövde dryga ut sina skrala pensioner och gick in och jobbade så mycket de bara orkade. Oavsett var hon arbetat under sin karriär så var det samma visa: villkoren var ovärdiga och föraktfulla mot de anställda. 

Trots att hastighetsbegränsningen var 70 så höll hon inte mer än max 50 på de hala, kurviga skogsvägarna ut mot obygden. Hon insåg att händerna krampade runt ratten, tog några djupa andetag och slappnade sedan av. Det var inte en enda bil ute på vägarna, förutom distriktssköterskan.

Hon var alldeles ny i sin tjänst. Från att ha arbetat på en stressig vårdcentral, överhopad av besvikna medborgare som ägnade dagar åt att slåss om att få en dyrbar telefontid på några futtiga minuter, något som lett till att hon numera hade fickorna fulla av Novalucol, kändes det både bra, nervöst och lite otryggt att få en nystart i hemsjukvården. Det var ett stort, otillgängligt område som var glesbefolkat med många människor som levde enstörigt och som inte belastade vården i onödan.

Det första besöket ledde henne upp till en liten timrad stuga som låg väl inbäddad i tät granskog. Snön hängde tungt över trädgrenarna och fullmånen gnistrade i snön och lyste upp omgivningen med ett milt sken. En krum liten farbror öppnade en knarrande dörr och grymtade till något som påminde om ett hej, men distriktssköterskan var lite osäker. Hon kände sig lite osäker men samtidigt kändes det så välbekant på något vis. Hon pustade högt av det tunga pulsandet i djup snö som ledde fram till förstukvisten. Alldeles innan distrikssköterskan klev in i stugan fick hon syn på en mindre flock renar som stod och betade lugnt vid sidan av byggnaden. Hon kunde svära på att den ena hade en sele på sig, men hann inte titta så noga då hon snubblade till på en hög tröskel.

”Välkommen!” hördes inifrån stugan. Mängder av röda ljus spred en behaglig stearindoft och ett välkomnande lugn. Det doftade saffran, glögg och granbarr i en härlig blandning och efter att ha snörat av sig de grova kängorna som redan lämnat en blöt pöl på golvet, så såg hon den lilla farbrorn sittandes på en knarrig gammal gungstol framför en öppen eldstad. Han hade ett tjock vitt skägg som räckte ner till bröstet och hans silvriga hår hade förts ihop i en tofs i nacken. Han pekade mot en pälsbeklädd gungstol bredvid hans och bad distriktssköterskan att slå sig ned.

”Så. Du har hittat hit idag?” Hans granskande blick var mild och vänlig och hans röst varm och kraftfull. Den gamla farbrorn torkade av sina runda små glasögon mot sin slitna kofta och han tog fram en lapp ur bröstfickan som han vecklade ut.

”Jag ser att du arbetat hårt och att du offrat mycket av din hälsa för din arbetsgivare. Men främst ser jag att du verkligen ansträngt dig med mycket möda och stort besvär för att kunna ge människorna den vård och stöd som de behöver”

Distriktsköterskan funderade på varför hon egentligen var här; vad var det för ärende hon hade egentligen? Var det ett sår eller en injektion? Det var som bortblåst hur hennes huvud.  Hon tycktes ha fått tunghäfta dessutom för hon fick inte fram ett ord.

I det spröjsade fönstret skymtade en ren som tryckte sin mule mot rutan och immade igen glasrutan med sin andedräkt.

”Jag har inget vanligt paket att ge dig idag. Men när du åker härifrån så kommer en förändring ha skett.”

Hon försökte haspla ur sig något men på något konstigt vis så kom inga ord ur hennes mun. Medan den vitskäggige farbrorn ledde henne mot ytterdörren kom en frodig gumma ut från det lilla hemtrevliga köket och räckte fram en skål med gröt. Den doftade ljuvligt av kanel, och distriktssköterskan slukade den snabbt.

”Från och med nu har en förändring skett som innebär ett klirr i kassorna för alla undervärderade som sliter i vården. Ni kommer att kunna arbeta tryggt och säkert och inte behöva brottas med skuldkänslor över att inte hinna med. En klapp fylld av goda villkor” , sa farbron medan han la en varm hand på distrikssköterkans axel.

Utanför förstukvisten stod en stor, skimrande släde med åtta renar i sele framför.

Distriktsköterskan stod en stund och funderade över hur hon egentligen tog sig hit. Var är vägen och hur hittade jag fram till stugan? Hade hon kört bil hit överhuvudtaget? Renflocken skrapade med klövarna i snön och ruskade bort den nyfallna snön medan den pälsklädda släden blev allt mer fylld av snöfallet. ”Har jag suttit i den där släden?”, undrade hon. Det kändes helt plötsligt så välbekant.  Hon tog ett kliv ut på översta trappsteget, så chockad att hon inte hann tänka på hur hal den var. Hon slungades framåt mot den vita snön och slöt ögonen medan hon tänkte ”Är Tomten det sista jag ser i livet, eller håller jag på att bli galen?”

Den hårda soffan inne i fikarummet hade gamla kaffefläckar och kaksmulor på sig. Distriktsköterskan vaknade med ett ryck och kände doften av kaffe fylla personalrummet.

”Ja jösses vilken dröm. Och självklart var det bara en dröm…” sa hon frustrerat högt för sig själv.

Hon svepte den tjocka täckjackan om sig, klev i kängorna och gick ut över gårdsplanen där himlen fortfarande var mörk och stjärnklar, trots att det var morgon. Hon blickade upp mot den vackra stjärnparaden medan hon stövlade fram mot bilen.

Men..vad är det där? Hon gnuggade sig i ögonen hårt och nöp sig i kinden, som redan blivit röd av den stänga kylan. Jo, jag har nog blivit galen. För mitt över himlavalvet cirklandes över dess djupblå grund såg hon den klart och tydligt;

Släden som drogs av åtta renar. Och nog satt det väl en välbekant liten farbror och höll i tömmarna?

”Det är nog dags att gå på julledigt. En extra lång behövs nog…”tänkte distriktssköterskan medan hon styrde mot den isiga bilen.